Image

KAPITEL 2 i del 3, Lodjursträdet

 

Kristoffer hade visat att han faktiskt kan vara rätt hygglig. Fast Petter vet att det ändå är för sent. En insektsklubb ihop med honom och Ricky är otänkbar nu.

   Starkt känner han också att måste bli vän med Harald igen. Tillsammans med Harald blir saker och ting ofta till ett enda stort äventyr, och då gör det inte så himla mycket om han ibland tvingas utstå en del. Om Harald är dum, torterar humlor och vill utrota Nordamerikas alla indianer, så är han ändå Harald, bäste kompisen.

   Petter förstår att han måste ordna upp alltsammans före skolstarten. Ja, snarast möjligt måste han berätta för Harald om vad som hände med Ricky och Kristoffer Hottentott.

   Men Harald är som uppslukad av jorden, helt omöjlig att få tag på. När Petter ringde och sökte honom hade Haralds mamma sagt att Harald var ute och fiskade. Då bad Petter henne hälsa att han hade ringt. Hon lovade att göra det. Petter väntade otåligt på att Harald skulle höra av sig. Men ingenting hände.

   Dessutom har han flera gånger cyklat ut till sjön Hären och Sjöarpasjön, där han veta att Harald brukar hålla till. Men ingen Harald.

   Annars är Harald en riktig storfiskare, det ska ni veta. Han kan ro sin farfars gamla gistna eka i Hären som en hel karl, dra upp feta, slemmiga gäddor, abborrar och mört. Till och med en och annan lake kan han skryta med att ha fångat på spöet.

   Men ingen Harald. Ingen Harald. Han är ju lika svår att hitta som den där tomten i Kluddahål!

   Så tänker Petter när han trampar iväg i solsteket, ut på en ny spaningsrunda. Han skrattar högt åt sin egen jämförelse. Kluddahålstomten. Ja, han har ju förstås hört berättelserna…

   Vid denna gamla tråddrageriplats med det där lilla vattenhjulet i bäcken som mörk och mystisk ringlar sig genom den buskiga, mossludna skogen och rinner ut i Sjöarpasjön, där hade mormor någon gång i början på femtitalet sett något slags underlig tomtevarelse gå omkring och plocka kottar.

   En del har sagt till Petter att mormor måste ha tagit dvärgen Oskar Danielsson för tomte, ”Gölebogölstomten” som han kallades. ”Hon var så skrockfull, din mormor, förstår du. Och mörkt var det ju…”

   Varför måste många vuxna vara så tråkiga? undrar Petter. Men såklart att jag tror på mormor. Visst. Även om jag aldrig har träffat henne, hon dog ju redan 1955, så tror jag på henne.

   Petter cyklar in på Ringvägen, Hallanäs, där Haralds farmor och farfar bor. Han rekognoscerar, åker runt i kvarteret. Men ingen Harald.

   Så han vänder hemåt igen. Han trampar fart på sin röda splitternya cykel, sjunker ned på den marinblåa racersadeln, och plingar missnöjt på ringklockan med Musse Pigg på. Vart har han tagit vägen, Harald? Nu måste jag snart hitta honom.

   Det är för Petter helt obegripligt. Han har ju cyklat runt i hela samhället. Många gånger. Och han har ju cyklat ut till Hyltan, Hagasjön, Välorna, ända bort till Solosand har han varit och letat efter Harald. Har han gått utmed stränderna och spejat som Falköga. Men förgäves.

   När Petter sladdar in på gården bakom Gula huset, upptäcker han till sin förvåning Jeanette.

   Han ser henne stå där under hängpilen, kisandes mot bländande sol. Gul t-shirt, röda shorts.

   ”Hej på dig, Petter!” säger hon.

   ”Vad gör du här?” säger Petter, fastän han egentligen är väldigt glad över att se henne.

   ”Ja va här å lämnade tebaka en bok som pappa lånade i Lysekil.”

   ”Vadå för bok?”

   Petter fortsätter att cykla runt på grusplanen, långsamt, i stora rullande cirklar.

   ”Örnnästet!” svarar Jeanette, efter att ha väntat in Petter.

   ”Jaha.”

   Eftersom Petter har svårt att komma på någonting bra att säga, frågar han Jeanette om hon vill ha skjuts.

   ”Jaa… dä kan ja väl ta”, svarar hon försiktigt.

   Hon ser lite blek ut. Kanske beror det på att hon är rädd, tänker Petter.

   Men hon grenslar ändå sadeln, spänner ut fötterna med de rosa träskorna, griper händerna lätt kring hans midja. Han känner hennes vindruvslena, flickmjuka fingrar; de trycker hårdare redan.

   Det är första gången som Petter skjutsar en tjej.

   Han cyklar ut på gräsmattan. Runt plommonträdet, rhododendronbuskarna, flaggstången, hammocken, allt fortare. Jeanette fnittrar, och Petter känner hur hon slingrar sig tätare, nästan klistrar sig fast mot hans rygg. Hon känns varm, lite fuktig, och hon utsöndrar en svag doft av svett och timotej.

   För att undvika att köra rakt in i spireabuskarna uppe vid plåtslageriets trädgård, gör Petter en häftig inbromsning. De hinner inte tänka någonting förrän de sladdar ett kvarts varv och rödgruset stänker in i ekrarna med smatter och skrap. Runtomkring dem är grus. Ett rykande moln.

   ”Puh, det var nära ögat, det”, säger Petter, nöjd med att ha fått stopp på cykeln utan att vurpa i alla fall.

   Men Jeanette säger ingenting, hon bara gråter, hoppar av cykeln och springer iväg. Petter blir helt stum. Konstigt, tänker han. Vi körde ju inte ens omkull…

   En kall ilning går genom hans kropp. Han förstår ingenting, det är ju omöjligt att Jeanette skulle ha kunnat göra sig illa på cykeln.

   Han ser henne försvinna bakom syrenbersån därnere: en späd liten älva.

   Förvirrad och rädd cyklar han ner till Gula husets trädgård.

   Några timmar senare, när Petter sitter i köket och doppar vaniljdrömmar i utspätt kaffeblask, skallrar telefonen. Nu är det nog nåt om Jeanette, tänker Petter. Nej, nej…

   Pojkhjärtat pumpar hårt, han spiller lite kaffe på köksbordet och den spröda drömmen plumsar ner i koppen, löses upp. Mamma har gått in i sängkammarn intill för att svara. Petter hör, men vill ingenting veta. Han kryper in i sig själv som en skrämd sköldpadda. Vill bort, försvinna.

   Efter vad som tyckts som en evighet, skär mammas röst in i hans inre med anklagande vasshet:

   ”Jeanette ä sjuk, Petter!”

   ”Har hennes mamma sagt det?”

   ”Anna Stina sa att du hade skjussat Jeanette på cykeln, å att hade gått för fort, så du hade kört rakt in i ett trä, å dä hade gjort så ont, sa Jeanette, å dä bloa i rumpan på Jeanette nu, å doktorn sa kumma å titta på´na.”

   Petter stirrar ner på den kaffespillda vaxduken. Vad är det nu då? Bloar i rumpan, det verkar ju helknäppt…

   ”Jag cyklade inte alls fort.”

   ”Jaså…”

   ”Nä, bara som vanligt. Och förresten så körde jag inte mot ett träd, det var faktiskt bara några buskar som jag var tvungen att bromsa för.”

   Förtvivlat söker Petter mammas förståelse. Men hon är nu på väg ner till tvättmaskinen i källarn; han hör hennes muttrande anklagelser när hon med tung gump skumpar nedför den branta källartrappan.

   Han känner skulden. Tung av vanmakt får han en känsla av att en svartalf dykt upp från ingenstans, klamrat sig fast på hans rygg. Det känns som om han skulle vilja skrika:

   ”Inte är det mitt fel att det bloar i rumpan på Jeanette!”

   Senare, efter ännu ett telefonsamtal, kommer de lugnande orden:

   ”Doktorn ha vart hos Jeanette å hon må rätt bra nu.”

   Puh! Petter andas ut, känner att han kan andas normalt igen och att svartalfen flugit sin kos.

   Då säger Mamma:

   ”Vi få la gå å hälsa på´na nu…”

   ”Jaha.”

   ”Ja, dä så klart att vi måste göra. Dä begriper du la?”

   ”Men inte… Jag behöver väl inte följa med?”

   ”Dä så klart att du måste följa mä å löva Jeanette att aldri mer skjussa henne sådär våsslöst på cykeln!”

   ”Men mamma, jag körde ju hur lugnt som helst.”

   ”Dä gjorde du inte!”

   Vad har jag gjort för fel, egentligen? Vad har jag gjort för fel? Petter vet varken ut eller in nu, skallen känns alldeles tom. Som urblåst.

   Så går de stigen genom skogen, förbi Gårö gjuteri, upp till Bäckaskolan och Läroverksgatan där familjen Stålsjö bor.

   Från den mossiga farstubron får Petter syn på herr Stålsjö själv, Egon. Han står och vattnar rosenrabatterna i det östra hörnet av trädgården. Petter hinner inte ens heja, förrän dörren öppnas och han möts av Anna Stina Stålsjös sorgsna ögon.

   Skygg stiger han in i Jeanettes rum. Och där, i halvdunklet (de mörka gardinerna är fördragna), möter han henne. Ansiktet tycks honom lite insjunket. Blekt. Det finns någonting skrämt där, någonting som han inte känner igen. Nej, han känner inte alls igen Jeanette längre.

   Anna Stina ber honom att sätta sig i den där korgstolen mittemot Jeanette.

   Korgstolen knirkar; han vet inte riktigt vad han ska säga.

   Den typiska lukten av Jeanette… Varje hus har för Petter sin alldeles speciella doft. Hos Jeanette tycker han att det luktar ungefär som när man öppnar en puderdosa. Han tänker på det där skära stoftet som mamma brukar pudra sitt ansikte med när hon ska gå på fest.

   Petter sitter där och väntar i det unkna, puderluktande flickrummet. Han ser sig omkring: röda tapeter, ett rosa dockskåp, hästaffischer, Ted Gärdestad.

   Tyst och konstigt är det. Han förstår absolut ingenting. Varför måste jag sitta här och skämmas, det hände ju ingenting…?

   Plötsligt tar Jeanettes gulbrunspräckliga katt ett språng rakt upp i sängen.

   ”Hejsan, lille Murre”, säger Jeanette.

   Hon böjer sig fram, griper tag i Murres svans.

   ”Mjauu! Mjauu!” protesterar katten.

   Men Petter lägger märke till med vilken ömhet Jeanette lyfter upp den där lilla varelsen i sin famn. Ett skevt leende glimtar till. Genast känner sig Petter lite lättare till mods, eftersom han förstår att Jeanette mår bättre. Och det såklart, tänker han, Jeanettes blödande rumpa kan ju inte vara mitt fel.

   Han hör de vuxnas röster utifrån köket där de sitter och dricker kaffe. Mammas mörkt allvarsamma knorr är nu nästan helt borta, och Anna Stina, hon låter glad, nästan uppsluppen. Varför? Petter uppfattar inte allt vad som sägs, för Jeanette flamsar så högt och nervöst med stackars Murre.

   Men han snappar dock upp det viktigaste: för en stund sen var doktor Bladh här och undersökte Jeanette. Doktor Bladh hade tydligen sagt någonting om att Jeanette höll på att bli vuxen. Det var inget onormalt, och absolut ingenting att oroas över.

   Petter sitter kvar där på den knirkande, knarrande korgstolen. Som förstenad.

   Han tittar på Jeanette och ser att hon har slutit sina ögonlock. Vid hennes högra armveck ligger Murre och spinner. Petter tycker att Jeanette liknar Snövit på dödsbädden. Han tycker synd om henne. Han känner att han skulle vilja trösta henne, smeka hennes svarta Snövitslugg.

   Det är ju nästan som en saga, fantiserar han. Se, där sover Snövit sin djupa sömn…

   Petter blundar, slappnar av, han slinker så lätt och djupt in i sin lilla fantasivärld. Ett tu tre, och vips, så är han prinsen som kommer ridandes på sin vita häst genom den snåriga sagoskogen, och som ska väcka Snövit Jeanette med en öm kyss på hennes frusna läppar.

   Men mitt inne i drömmen stöts han bort av den där lukten igen. Som skärt ansiktspuder svävar det i luften.

   Han vill ut i sommarkvällen, friska grönskan. Men innan han försvinner från huset måste han be den vaknande Jeanette om ursäkt.

   Be om ursäkt? Nej, inte vill han, och inte förstår han varför. Ändå försöker han. Men orden fastnar någonstans, djupt nere i bröstkorgen trycks de ihop.

   Mamma säger:

   ”Säg förlåt te Jeanette nu, Petter. Ja, sen sa allt bli så bra igen, så.”

   ”Du behöver inte göra´t”, säger Jeanette med spröd men klingande flickröst.

   Då, utan minsta tvekan, flyger Petter ut från huset. Lättad.   

 
Denna webbplats uppdateras med Consolo - www.consolo.se
While so much of reading about watches is replica watches sale seeing high resolution "watch porn" (as I call it), Watchville doesn't mean to totally replace a desktop or replica watches sale larger screen experience, but rather, to offer watch lovers on the go (like Kevin) an opportunity to not miss out rolex replica sale on content. One of the more deceptively simple features of Watchville is the clock and rolex replica sale calender function. This part of the app is arguably as useful as the news feed. Kevin designed a clock that replica watches sale averages times from a series of servers around the world with data originating from atomic clocks (to ensure as perfect timing as possible), as well as a full calendar replica watches sale system with a moon phase indicator designed to make it easy for people with calendar complications to set their watches. New for the Android version of Watchville (likely to be later rolled out to iPhone iOS as well) are replica watches updated calendar and timing functions such as the day of the year of the year, time nearest to the next new moon or full moon, and a 1/100th of a second countdown timer with chime.