Ljusets budbärare

 

I trettioåtta år var Axel Karlsson tidningarna trogen. Han älskade sitt jobb. Det tysta nattarbetet hade skapat ett ovanligt lugn inom honom. Och säg det tidningsbud som inte blir en smula originell efter många års yrkesutövning…?

   Tusen och åter tusen var de nätter då Axel ensam cyklat runt på Värnamos gator med sina tidningar. Ljumma augustinätter med luddig grönska och fullmånssken. Kyliga höstnätter som gav äppelkindseffekt. Sådana nätter brukade Axel stanna till vid någon trädgård och kontemplera över löven som lossnade från träden och föll i den klara tystnaden. Han älskade att höra när de mogna äpplena mjukt dunsade ner i froststyvt gräs.

   Men det hände förstås att det snöade och stormade med både vurpor och förseningar till följd. Ja, ibland kunde det vara ett helvete att vara tidningsbud om vintern även för en sån som Axel Karlsson. Fast mycket underlättades av att han hade utvecklat en speciell anpassningsförmåga. Axel var härdad. Periodvis längtade han ut att arbeta till och med i sträng januarikyla. Han var känd som en kämpe, en tålmodig hårding som inte gnällde och klagade i första taget. Stark som fan. Bra kondition. Benmuskler. Starkt psyke också för den delen, fastän han kunde vara rätt blödig i umgänget med människor. Det fanns de som retade sig på honom, och de kallade honom för ”Baggageten”. Själv tänkte jag alltid på honom som någon som påminde om en maratonlöpare eller en enbuske, seg och uthållig. Han gillade att arbeta hårt med kroppen. Gripa tag i saker och ting, hugga i, nästan pressa kroppen till det yttersta. Därför var det inte heller för Axel något större offer åt ödet och arbetsgivaren att uthärda de prövningar som årstidernas växlingar utsatte honom för.

  Motgångarna glömdes fort också. Axel tog en dag i taget. Både kropp och själ var nog så märkta, men aldrig att Axel gick och grämde sig över gamla sår. En del saker får man finna sig i och leva med, ansåg han. Sånt är livet. Man behöver inte gå tillbaka och älta det som redan är passerat, inte öka sitt eget lidande genom meningslösa grubblerier och självömkan. Ingen blir lyckligare av att tycka synd om sig själv. Axel var väl medveten om sanningen i orden: ”Var dag har nog av sin egen plåga.”

   Men det fanns också vinternätter som blev till starka skönhetsupplevelser, nätter när allt bara var tystnad, stjärnhimmel och gnistrande snökristaller.

 

 

Kilometer efter kilometer med stilla, kristalliskt gnistrande och en fantastisk tystnad, som endast avbröts ibland av ett träd eller någon gammal träkåk på Brändögatan eller Thure Sällbergsgatan som knakade till av kölden.

   Det var något alldeles förunderligt med denna stillhet, detta ljus. Axel Karlsson var inte religiös i traditionell bemärkelse, men som obotlig romantiker med en poetisk ådra kunde han mycket väl föreställa sig Värnamo som en stad av ljus. Till och med gråa, slaskiga dagar hände det att han kunde se ljuset i det hela.

   Vintern var fin om den var som denna kristalliskt rena tid.

   Fast någon gång i slutet av februari, då började Axel längta till våren.

   Solskensdagar i april signalerade en stegring av livskänslan. Som så många andra av oss levde Axel upp om våren. I tranornas tid blommade han ut. Då brukade han byta till gymnastikskor. När han på transportsträckorna trampade fart på pedalerna och de snurrade runt såg det nästan ut som om skorna var försedda med små mytiska budbärarvingar. Åtminstone var det så Axel föreställde sig det själv. Hermes, gudarnas budbärare, var den beläste och fantasibegåvade Axel Karlssons osynlige läromästare.

   Och ljuset som kom, blommorna. För Axel var det alltid lika glädjerikt att upptäcka de första snödropparna milt lysande i rabatten vid någon husvägg. Underbarast av allt tycktes honom det välkända men alltid lika överraskande och mystiska lätet av tranornas vingslag och trumpetande. Då slutade alltid Axel att cykla för en stund och han lystrade, spanade upp emot himlen där de majestätiska fåglarna kom flygande i sina V-formationer på väg mot Store mosse eller Hornborgasjön.

   Axel har lärt mig så mycket om våren, dess mysterium och skönhet. Han kunde ge liv åt små vardagligheter, få dem att glimra. Han kunde med inlevelse berätta om det storslagna i att cykla längs ett dike med tovigt gult fjolårsgräs där gultussiga hästhovar sticker upp. Och när han gjorde det så visste jag själv att snart skulle hela Apladalen svämma över av vitsippor, få vitsippsfnatt!

    Allra mest tyckte förstås Axel om sommaren. Om än man var bortglömd och yrket hade dåligt status och av vissa ansågs simpelt, och om än man av arbetsgivarna inte betraktades mycket mer än en i bästa fall fin och duktighetspräglad siffra uttryckt i promille i reklamationsstatistiken, så glömdes sådant bort om sommaren.

   Fast egentligen tyckte säkert Axel för det mesta - även de andra årstiderna - att han var sin egen, självständig och fri från ekonomiska värderingar och förmynderi.

 

 

Han tog sitt ansvar för tidningarna, och sedan var det ingenting mer med det. Skulle någon börja styra och ställa med honom, inkräkta på hans frihetsterritorium, så skulle han säkert ha protesterat med kraft eller sagt upp sig omgående. För sådana ovärdigheter var livet alltför kort.    

   Men om sommaren räknade Axel sig till de privilegierade. Speciellt tilltalades han av stämningarna, de mjuka övergångarna, nyanserna mellan natt och gryning. Att röra sig i det gränslandet var oftast en ren njutning, fullt jämförbart med njutningen av skymningslandets förvandlingar.

   Till sina trofasta vänner räknade han katterna och hararna. Han kände sig lite befryndad med dessa nattligt aktiva varelser. En del djur kunde bete sig konstigt, det hade han sett. Som den gången han såg ett rådjur stå och dricka vatten i fontänen utanför Hotell Win!

   Somliga nätter (det kunde gå månader emellan) hände det att Axel tvingades kliva över avsomnade fyllerister i trappuppgångarna. De gjorde honom aldrig illa, trots att han så bryskt väckte dem. Men lukten av gammal ingrodd fylla, den hatade han. Öl. Piss. Och ibland spyor, den vidriga stanken av uppkastad magsäckskompott. Instinktivt brukade Axel knipa ihop ena näsborren för att värja sig. Inte bara mot själva stanken, utan också mot det som den var förbunden med: det mänskliga förfallet. Axel var en riktig gammaldags bokmal och filosof som djupt skådat ner i poesin i ”Les fleurs du mal”. Även om han aldrig helt kunnat smälta den baudelairska estetiken så kunde han få associationer till dessa dikter när han såg in i de berusades ansikten: mörka blommor.

   Ja, mörka blommor var de, tänkte han. Men inga onda blommor. Nej, fyllbultarna var långt ifrån några djävlar, de var människor. Om än vilsna och förvirrade.

   Axel var övertygad om att det fanns kvar mycket gott och ljust inom dem, kvaliteter som till synes skoningslöst nu sugits upp av alkoholbegäret. Axel tyckte sig ibland kunna se Kristus bakom de fallnas härjade masker. Någonstans i sitt inre kände han också att han delade något med dessa vinddrivna existenser som han mötte i trappuppgångarna om nätterna. Oftast fyllde de hans hjärta med värme.

   För femton år sedan arbetade Axel ett tag på Värnamo gummifabrik. Han hade varit där i sin ungdom och trivts bra. Men denna gång slutade han på fabriken redan efter åtta månader. Han tyckte att dubbelarbetet bestal honom på alltför mycket tid; han varken hann eller orkade med sina självstudier. Det visade sig inte heller vara absolut ekonomiskt nödvändigt med detta fabriksslit.

 

 

Axel var mycket sparsam till sin natur, och några skulder det hade han inte.  Varken till staten eller till medborgarna.

   Och Axels liv hade också förflutit utan några stora sensationella rubriker. Tydligen var han nöjd med sin beskärda del. Hans materiella anspråk var ju inte stora. Förutom passionen för böcker, förstås. Axels lilla ungkarlslya på Tånnögatan fullkomligt bågnade av tusen sinom tusen böcker. Överallt låg de staplade: på nattygsbordet, parkettgolvet, diskbänken. Till och med inne på den minimala toaletten med doft av torkad lavendel kunde dessa beskådas. Detta kan jag själv intyga, då jag vid ett flertal tillfällen haft förmånen att uträtta mina naturbehov på detta WC. Här har jag läst allt ifrån utdrag ur Wittgensteins ”Tractatus logicophilosophicus” till Kalle Anka pockets och ett delvis blodbestänkt exemplar (inhandlat på Vråens antikbod för femton spänn) av Sir Arthur Conan Doyles ”Baskervilles hund”.

   Tidningsutdelning på nätterna och intensiva studier på dagarna. På det sättet fyllde Axel Karlsson sitt anspråkslösa liv med mening. Några vidlyftigheter eller extravaganser var det aldrig tal om. Nix.

   Och i några giftastankar hade han sällan gått heller. Men för den skull var han inte sexuellt oerfaren. Du må tro att i fantasin, där regerade Axel, där var han en man av Casanovas kaliber. Det skedde ganska ofta att han råkade bli förälskad i någon av världslitteraturens skönaste kvinnor, till exempel Anna Karenina. Lydia Stille i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” älskade han många gånger på hedniskt vis.

    Men visst hade det funnits kvinnor av kött och blod i Axels liv. När han gjorde lumpen uppe i Östersund i slutet av 50-talet ingick han förlovning med en Elvisdyrkande kallskänka. Det höll i tre månader. De geografiska avstånden mellan Småland och Jämtland gjorde nog sitt.

   När så pensionen började krypa allt närmare för Axel, insåg han att det skulle bli tvunget att för försörjnings skull komplettera med ytterligare tidningsutdelning. Fast detta var aldrig något som bekymrade honom. Även om han vann miljonen ämnade han fortsätta som tidningsbud. Inget annat än sjukdom skulle kunna rubba denna vilja hos honom. Att dela ut tidningar var ett sätt att leva för Axel. Och tänk: i trettioåtta år!

   Begreppet ”yrkesheder” var för Axel Karlsson elementärt, min käre läsare. Om det fattades en tidning var kilometerlånga rundor ingen större belastning. Reklamationerna var ytterst få.

   På julafton brukade han få en handfull presenter (en påse Twist, After Eight eller kanske en hundring) av någon enstaka givmild abonnent.

 

 

Då blev han glad, och han kände sitt kall.

   Med sin förkärlek till myt och saga kunde Axel uppleva sig själv som en slags modern tomte. SF: s gamla journalfilm där Naima Wifstrand läser Viktor Rydbergs dikt om den grubblande tomten såg han på teve varje julafton och han älskade den. Inte utan ett visst vemod kände han sig - det gamla tidningsbudet - besläktad med den lille gårdssysslaren som hankade sig fram därute i midvinternattens snö och köld. Båda var plikttrogna nattarbetare med luvor och grått vildvuxet skägg, båda var filosofiska enslingar med kärlek till djur, snökristaller och stjärnor. Och visst fanns det också något tomteskyggt och undflyende över tidningsbudsyrket…   

   I en intervju i Värnamo Nyheter har jag själv för den unga reportern Johanna Thydell (numera författarinna och Augustpristagare) formulerat min egen enkla tidningsbudsfilosofi med den zen-inspirerade sentensen ”Meningen med livet är att cykla”. Jag erkänner nu att jag snott det rakt av från Axel. Fast med hans tillåtelse.

   Det fanns också en del hemligheter i min vän Axel Karlssons liv. Ja, jag vet att han till och med gick och bar på en del mörka sådana. Dessa sår tycktes han emellertid på ett smått mirakulöst sätt lyckats hela och integrera i sin ljusa livsfilosofi. Ändå vet jag förstås inte om han på djupet verkligen kände sig som en hel människa.

   Vem känner en annan människas innersta?  

   Axel var i alla fall djupt troende, det kan jag säga. Sant troende! Kyrka och församlingsliv var dock inte hans gebit. Och han ogillade all form av sekterism. Den andliga förvirring som på senare tid hårdbevakats av media och som han själv kallade ”knutbyianism”, ingick inte i hans vision av paradiset. Däremot intresserade han sig en hel del för mystiken. Han läste både västerländska och österländska skrifter. Han var djupt förtrogen med både zen och Martinus kosmologi. Och han hade alltid tilltalats mycket av kväkarnas tankar om ”det inre ljuset”. Detta var något som han ofta talade om.

   ”Människorna behöver stilla sig”, sa han. ”De behöver lära sig att… lyssna. Annars kommer det att gå åt helvete!”

   I många år hade Axel själv övat sig i sådant inre lyssnande. Han hade sökt sig in i själens hemlighetsfulla tystnad, försökt att leva nära källorna. För Axel fanns det verkliga livet djupt inom oss, som ett gudomligt centrum, ett ljus som vi alltid kan återvända till.

   Dessa insikter tog han med sig på sin jordiska vandring, och inte minst när han arbetade.  

 

 

   I trettioåtta år hade alltså min vän Axel Karlsson varit tidningarna trogen. Han gjorde inget större väsen av sig. Han tyckte mycket om att läsa. Och han älskade sitt jobb.

  

 

”Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.”

                                     

Predikaren 3:22  

 

Till min vän Axel Karlsson 1939-2005

Denna webbplats uppdateras med Consolo - www.consolo.se
While so much of reading about watches is replica watches sale seeing high resolution "watch porn" (as I call it), Watchville doesn't mean to totally replace a desktop or replica watches sale larger screen experience, but rather, to offer watch lovers on the go (like Kevin) an opportunity to not miss out rolex replica sale on content. One of the more deceptively simple features of Watchville is the clock and rolex replica sale calender function. This part of the app is arguably as useful as the news feed. Kevin designed a clock that replica watches sale averages times from a series of servers around the world with data originating from atomic clocks (to ensure as perfect timing as possible), as well as a full calendar replica watches sale system with a moon phase indicator designed to make it easy for people with calendar complications to set their watches. New for the Android version of Watchville (likely to be later rolled out to iPhone iOS as well) are replica watches updated calendar and timing functions such as the day of the year of the year, time nearest to the next new moon or full moon, and a 1/100th of a second countdown timer with chime.