ESOX LUCIUS

 

Fiske, det var egentligen inget som låg för Petter. Men aldrig ska han glömma den där skimrande junikvällen ute på Hyltsjön…

    Den mörkgröna gamla ekan roddes av Harald, och i aktern satt Petter och höll i ett kastspö. Mer än någonsin såg Petter upp till Harald nu. Han beundrade den där självsäkra, tuffa stilen, hans sätt att röra sig och själva sättet att ro; de kraftfulla, tekniskt säkra årtagen.

    Kapten Harald Bergh, tänkte han och glömde för ett ögonblick att han höll i ett kastspö. Haralds ögon blixtrade till.

    ”Släpp inte spöet…!”

    ”Nej, jag släpper inte, jag håller ju!”

    Petter höll hårt i kastspöet vars lina med drag löpte och lockade i det svarta insjövattnet. Han tänkte: Nu är vi indianer, Harald och jag. Ett nytt ord poppade upp i hans skalle: insjöindianer.

    Barnsligt road fnissade han åt sin egen orduppfinning. Kapten Harald blängde på honom.

    ”Håll fast spöet, Petter!”

    ”Javisst, det gör jag ju!”

    ”Okej, bra…”

    Pojkarna gled med stegrad vakenhet fram på vattnet i den småländska junikvällen, och de sniffade nästan girigt i sig de ljumma doftpustarna av pors, gyttja och fisk som steg upp från sjön och dess stränder. Med samma intensiva välbehag registrerade de hur det kluckade, knirkade och gnisslade kring ekan.

    Petter hade alltid tyckt att det vilade en mystisk stämning över detta landskap och han visste ju att den här trakten varit bebodd redan på stenåldern. Man hade hittat en del grejer från forntida bosättningar, till exempel flintyxor. När Petter tänkte på att det funnits stenåldersmänniskor här, tyckte han att det kändes både verkligt och såsom en saga. En mörkt skimrande saga.

    Nu spred sig en konstig känsla i kroppen. Han kände att Harald och han inte var ensamma. Som om det över vattnet svävade… andevarelser, osynliga väsen.

    Den mystiska stämningen som Petter känsligt fångat in bröts tvärt av, som när man ofrivilligt vaknar upp från en dröm, då det plötsligt nappade.

    ”Take it easy, bara!” sa Harald och la årorna tillrätta.

    Rullen måste ha släppt flera meter lina och Petter kände motståndet från något mycket stort och tungt. Han tryckte sig fast i ekan som en blodigel, rädd att förlora det kraftigt böjda kastspöet åt sjön.

    ”Håll stadigt bara, Petter!”

    När Petter för några ögonblick mötte Haralds blick la han märke till upphetsningen, vilddjurets mörka, glänsande allvar.

    ”Är det gammelgäddan, tror du?”

    Harald som tagit sig bort till aktern grep tag i kastspöet, väsandes:

    ”Knappast, men en stor en är det. Vi måste försöka trötta ut den.”

    Petter tyckte nu att Harald påminde om kapten Ahab, lysande och grym vid sin plats i aktern. Kolla vad han kämpar med sin Moby Dick…

    Han rullade in, släppte ut lina, rullade in igen; det spann som elektricitet i rullen.

    ”Det måste va en bjässe. Ett odjur!”

 

    Det var knappt att Petter kände igen Haralds röst nu, den hade höjts någon oktav och den lät hård och spänd, nästan metallisk:

    ”Ta spöet igen och håll! Jag ror in mot land så tar vi den där…!”

    Benen kändes som sladdriga geléråttor på Petter. Trots detta satt han stadigt kvar i ekan och höll i spöet, fastnaglad som en galjonsbild medan Harald härjade, kämpade och slet med årorna.

    De drev knyckigt skvalpande in mot sandstranden, förbi de täta näckrosklungorna och den smala bryggan av åldrigt gråvirke. Och när de gick på grund släppte Harald ifrån sig årorna och flög upp med en häftighet som fick båten att kränga sig, nästan välta.

    ”Ge mig spöet, lugn, lugn…!”

    Storögt glodde Petter på Harald när han klev ur ekan: vatten upp till shortskanten, kastspöet krokigt intill bristningsgränsen.

    ”Dra in båten på land, Petter! Och kom hit med håven!”

    Utan att tveka hoppade Petter ner i vattnet, fattade tag i båten med bägge nävarna och drog in den så långt som han kunde. Sen plumsade han iväg med håven till Harald, som stod ett stycke ut i vattnet, belyst av det apelsinröda solnedgångsljuset.

    Det ryckte och slet i linan, och nu hade även Petter upptäckt gäddan. Han såg hur den grönblänkande och vilt sprattlande försökte slita sig loss från sin fiende, en sista ansats att undkomma döden. Men Haralds sätt att trötta ut den var mycket effektivt, det märkte han också. Efter några sekunders oändlighet tryckte Harald ner håven under gäddan, lyfte, och så var det slut.

    Det fanns liksom inga gränser för Petters beundran nu: Harald, Ahab, kaptenen på Hyltsjön! Och en sån gädda sen då, enorm ju… Inte gigantisk så det är nog ingen gammelgädda, men ändå. Fet som bara den.

    ”Kolla, Harald! Vilket gap!”

    ”Ett redigt odjur… Sa jag inte det, va?”

    Lyckliga som två stenåldersgrabbar som inte fått fisk på flera dagar lattjade Petter och Harald omkring där på stranden i juniskymningen. Åh, det var en sån triumf!

    Men när Harald gav sig på ett dumt försök att döda den uttröttade gäddan med händerna, högg den till. Han reagerade snabbt men de vassa gäddtänderna lyckades ändå rispa upp ett litet snitt på hans vänstra tumme. Blodet droppade ner i den lejongula sanden

   ”Jävla gädda!” 

    Petter fnissade. Ändå var det med viss vämjelse som han såg hur Harald grep tag i en sten och med väldig kraft bankade den mot gäddan så att den dog.

    Så cyklade de hem i skymningen på Anderstorpsvägen med den enorma gäddan nedtryckt i dubbla Konsumkassar.

    Förbi kyrkan, Kyrksjön. Ljumma pustar av pors slog upp mot dem därnere ifrån sjön och i vassruggarna ner mot den stillaflytande, nästan uttorkade ån, stod en livs levande häger.

    ”Kolla, Harald!”

    ”Ja, jag ser…”

    De stannade till en stund vid vägkanten, såg hur hägern styltade iväg och försvann som en hägring in i trädgrönskan på stranden.

    Så fortsatte de lätt vinglandes med cyklarna uppför Gåröbacken där de kände hur stekoset inifrån Hidmos blandades med blommornas flyktiga sötdofter. Petter såg på syrenerna i Hidmos trädgård, och han tyckte att de liknade frusna eldar. Vita, lila.

    Inspirerade av apkören i Djungelboken hojtade de båda pojkarna glatt:

    ”Tjubidubidubi! Tjubidubidubi!”

    De kämpade sig uppför det brantaste partiet av backen. Konsumkassarna med gäddorna svajade betänkligt.

    ”Tycker du att vi ska kontakta Värnamo Nyheter?” frågade Petter.

    ”Det är en bamsing”, sa Harald, ”men så stor är den inte, du.”

    ”Men vi ska la väga den i alla fall?”

    ”Givet.”

    Plötsligt tappade Harald balansen på cykeln, han damp ner i diket bland grus och dammiga ormbunkar.

    ”Skit, också!”

    ”Slog du dig, Harald? Jag menar…”

    Mörkröd vätska sipprade ut och spred sig snabbt på högra armbågen och vänstra knäet. Harald teg. Men han var snabbt uppe på benen igen, borstade av sig gruset, dammet, strök bort blodsdropparna med fingertopparna. Sen flinade han brett mot Petter och sa:

    ”Kom igen nu då, din gamle indian!”

    Petter såg att kassarna med gäddan hade fått sig några revor. Men höll, det gjorde de.

   Och det var med illa dold stolthet som de båda storfiskarna visade upp sin fångst för Petters mamma och pappa.

     Altanlampan lyste över slemgäddan. Pappa harklade sig och sa:

     ”Det var inte dåligt, inte illa alls.”

     ”Vem av er är det som drog upp den?” undrade mamma.

     ”Det gjorde vi båda två”, sa Harald.

     ”Jaha. Så ni delar på äran, då?”

     ”Jajamensan.”

     ”Nämen, så bra då!”

     ”Du får den, Johanna”, sa Harald. ”Du kan ju göra middag på den.”

     ”Nja”, sa mamma. ”Jag är inte så förtjust i gädda, jag töcker det smaka dye. Men det klart att jag ska laga te en medda!”

     Dagen därpå blev Harald hembjuden till familjen Zander på middag. Det serverades kokt gädda med potatis och pepparrotssås i Gula husets kök.

     Stoltheten glänste i pojkarnas ögon. Tänk, gäddan hade visat sig väga hela 3,7 kg! Och när de rensade den nere i källaren hade de hittat en helt oförstörd silverglänsande mört i magsäcken.

     Det var ett fasligt trasslande med alla fiskben, tyckte Petter. Men han åt glupskt i alla fall för han kände ju sig som en överlevande från Hedenhös. 

 

                 Fotnot: Esox Lucius är det latinska namnet för gädda                                                           

Denna webbplats uppdateras med Consolo - www.consolo.se
While so much of reading about watches is replica watches sale seeing high resolution "watch porn" (as I call it), Watchville doesn't mean to totally replace a desktop or replica watches sale larger screen experience, but rather, to offer watch lovers on the go (like Kevin) an opportunity to not miss out rolex replica sale on content. One of the more deceptively simple features of Watchville is the clock and rolex replica sale calender function. This part of the app is arguably as useful as the news feed. Kevin designed a clock that replica watches sale averages times from a series of servers around the world with data originating from atomic clocks (to ensure as perfect timing as possible), as well as a full calendar replica watches sale system with a moon phase indicator designed to make it easy for people with calendar complications to set their watches. New for the Android version of Watchville (likely to be later rolled out to iPhone iOS as well) are replica watches updated calendar and timing functions such as the day of the year of the year, time nearest to the next new moon or full moon, and a 1/100th of a second countdown timer with chime.