Brunos boktips

 

Dylan Thomas: "Intill mjölkhagen"

"Det är vår, och en månlös natt i den lilla stan, den är stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den puckliga hagen för kärlek och kaniner linkar osynlig ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav."

Så låter det i inledningen av Dylan Thomas pjäs "Intill mjölkhagen" i Thomas Warburtons översättning från 1958.

Strömmen av egensinniga adjektiv kan kanske verka lite främmande för en läsare som vant sig vid den snabba, effektiva prosa som kännetecknar mycket av vår samtida litteratur. Dylan Thomas har också ibland kritiserats för dessa sina framvällande ordmassor, om än så begåvade. Led karln av det som Vilhelm Moberg kallade adjektivsjuka? Stilen har försvarats med motiveringar som: Inte kan man väl förebrå vågorna för att de rusar iväg med havet...?

Dylan Thomas spontana ordbehandling tycks mig vara ett uttryck för hans naturbegåvning, lika obetvinglig som vågorna i havet. Samtidigt är själva kompositionen och tematiken i "Intill mjölkhagen" grundligt genomarbetad; Thomas lär ha hållit på i bortåt tio år med pjäsen.

Upplevelsen av det rikt poetiska och betydelsemättade språket blir nog som starkast när pjäsen läses högt. (Dylan Thomas hade själv en gudabenådad röst och drog fulla hus på sina uppläsningsturnéer.) Och det är ju också ett spel för radion. "Ett spel för röster". Uppbyggt som musik och med olika stämmor. Dylan Thomas språk är som musik i sig, melodiskt och rytmiskt.

Här finns havet och vinden, och här lever och drömmer människorna i den lilla walesiska kuststaden Llaregyb ett dygn en vår. De blir belysta var och en, och ingen kan ta miste på att diktaren har en innerlig och äkta känsla inför livet, naturen och dessa människor i Llaregyb. Språket uttrycker kärlek i alla dess former. Och diktaren dömer inte, han bara ser, avlyssnar och återger livet, drömmarna och minnena. Skickligt, och med känsliga diktarantenner, fångar han in rösterna i detta spel om ett rusigt vårdygn i ett jordiskt paradis där det inte bara finns skönhet utan också sånt som är äckligt och skitigt. Ändå blir allt på nåt sätt skönt i alla fall. Dylan Thomas kunde konsten att uttrycka kärlek på många olika sätt, högstämt som, jag tar ett exempel: "Grönskan älskar högre än tenorerna."

Charmigt och sött som: "Våren klappar i Fjunet Beynon som en sked av guld i ett glas med socker och ägg."

Eller frustande mustigt, som när han beskriver grisarnas middagsslummer: "Svin grymtar i gyttjebad och småler i sin fnysande sömn. De drömmer om grismat med ollon, om tryffelbök, om moderssuggans säckpipsäckiga spenar, om brunstiga grisdamers snörvlande pip."

Allt handlar om kärlek. Som när den blinde pensionerade sjökaptenen Kapten Katt minns sitt sjöliv och sin älskade Rosie Robert, "... den enda kärleken från hans liv till havs, sardintätt av kvinnor". Och som när kyrkoherde Eli Jenkins stiger upp i sin svarta predikaredräkt och med mild blick ser på människorna i Llaregyb och dess landskap, det som för honom är "en grön predikan om människans oskuld".

 

  Tillägg 1:

Det kända amerikanska mediet Sylvia Browne påstår i en av sina böcker att hon inför kameran till ett tv-program med Montel Williams såg och hörde Dylan Thomas på White Horse Tavern på Hudson Street i New York. (Det var i den staden Dylan Thomas dog av alkoholskador den 9 november 1953.) Thomas skulle ha suttit där på den legendariska New York-puben, supit och med hög, melodisk röst deklamerat sina dikter, fast i sitt självdestruktiva beteende, kanske omedveten om sin egen död. Vi får hoppas att det inte är sant, och om: må nån änglalik Eli Jenkins från kärlekens Llaregyb Hill komma och lösa honom från hans tragiska omedvetenhet. och föra honom hem till den himmelska varianten av Llaregyb. För det är ju där han hör hemma, Dylan Thomas. Diktandes och sjungandes till Gud och keruber och hela skapelsen sina fantastiska ord av ljus...!

 

   Tillägg 2:

Jag hörde någon säga att "Intill mjölkhagen" skulle vara Ulf Lundells favoritpjäs. God smak i så fall! Lundell har förresten skrivit en sång som heter just "Dylan Thomas". Det är inte heller svårt att se att Dylan Thomas delvis har influerat Ulf Lundells eget språk. Se på naturskildringarna! Synd förresten att det så sällan skrivs nånting om Lundells fina sinne för naturen...  

 

Mirko Kovac: "Malvinas levnadshistoria"

 En till omfånget kort roman (blott 84 sidor) men oerhört välskriven, tät och koncentrerad.

Mirko Kovac är en känd författare från Bosnien-Hercegovina. Och den här boken, ”Malvinas levnadshistoria”, är baserad på verkliga händelser. Med en raffinerad berättarteknik och ett rikt språk gestaltar Mirko Kovac en serbisk flickas livsväg, Malvina. Hon gifter sig med en kroat. Konsekvenserna är grymma.

Det handlar om det oförsonliga hatet, den laddade konflikten mellan serber och kroater. Motsättningarna mellan serbiskt ortodoxt och kroatiskt katolskt. Hatet är till och med juridiskt accepterat, inskrivet i lagboken. Ett av kapitlen heter: ”ANTECKNING G

Omåttligt hat som orsak till skilsmässa”.

Boken har stora litterära förtjänster, men den är också ett viktigt bidrag för förståelsen av det som har hänt i det forna Jugoslavien. 

 

Kenneth Graham: ”Det susar i säven”

Ute vinterkyla, inne brasan tänd. Te och scones. Då råder idealiska förhållanden för en maximal njutning av den här stillsamt charmiga boken. Med djur som talar och beter sig som människor. Vi får lära känna den poetiske Mullvaden, den pedagogiske Grävlingen, den smarta Vattenråttan och den skrytsamme Paddan. (Herr Padda har förresten Peter Harrysson framgångsrikt gestaltat på scen.) Det handlar om deras vardag, möten och äventyr. Man känner igen de mänskliga egenskaperna bakom djurförklädnaderna.

Bokens trevlighetsfaktor är hög, fjärran från blodiga deckare och obehagliga lasermän. Det är poesi för fullvuxna pojkar. Mycket engelskt.

Roligast är nog Herr Padda med sitt skryt och sina sanslösa utflykter med snabba bilar.

Det susar i säven. Eller på engelska: The wind in the willows. Skön titel på en skön bok!

 

John Ajvide Lindqvist: ”Låt den rätte komma in”

Jag har fascinerats av vampyrer allt sedan jag som liten parvel på 70-talet såg filmen ”Dracula” med den oförliknelige Bela Lugosi. (En film som man säkert skrattar åt idag!) Jag minns också sommarlovsnätterna 1972 uppe på pojkrummet då jag på radion lyssnade på Beppe Wolgers uppläsning av Bram Stokers klassiker. ”Du, Dracula” hette programmet, och det sändes nångång mellan 23.00 och midnatt, vill jag minnas. Beppes röst var förtrolig och lika ljuv som sommarnatten. En varm bris fick gardinerna att lätt fladdra i fönstret som stod på glänt, och jag föreställde mig att jag när som helst skulle få syn på nåt, kanske en människoliknande fladdermus, svart och främmande.

Francis Ford Coppolas moderna filmversion av Stokers roman är annars kanske den mest lyckade vampyrfilmen.

Och Anne Rices romaner är bra. De är lite filosofiska i tonen. Romantiska. Men min favorit (jag har inte läst så många) är Sheridan le Fanus ”Carmilla”. En suggestiv, tät och poetisk skildring från de mörkare sidorna av vårt undermedvetna. Som all skräcklitteratur är det ett slags besvärjelse av mörkret och av det som vi inte förstår.

En modern vampyrroman i förortsmiljö… Kan det vara nåt? Ja, med John Ajvide Lindqvist som ciceron blir det riktigt fängslande.

Blackeberg, 1987. Senhöst. I det närliggande Vällingby hittas en tonårspojke, tömd på blod. Rykten om ritualmord börjar sprida sig. Oscar, som är 12 år, läser och fascineras av det mystiska mordet. Snart lär han känna en ljusskygg och märklig flicka…

Författaren kan sitt ämne och miljön i vilken han förlägger handlingen i boken. Realismen i miljön med vanliga människor skapar en grund för en trovärdig skildring av nåt så verklighetsfrämmande och ofattligt som vampyrer. För att det ska ”klicka” krävs en djävulskt begåvad berättare. Och det har vi här! (Någon skrev att där Anne Rice är opera, där är John Ajvide Lindqvist punk.)

Titeln ”Låt den rätte komma in” anspelar på att vampyrer måste bli inbjudna för att kunna komma in i ett hus. Några vampyrer vill jag inte ha på besök, men jag bjuder gärna in John Ajvide Lindqvist om han berättar sådana här underhållande stories.

 

Håkan Nesser: ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”

Filmen var slut och jag hade precis rest mig upp från fåtöljen i den lilla biosalongen på Filmstaden när jag fick syn på Lars Gustafsson, författaren till ”Det sällsamma djuret från norr”. Våra blickar möttes en kort stund, jag hade något på tungan men kom mig inte för att säga något. Han vände sig till en av de andra herrarna i sällskapet och med sin karakteristiskt raspiga men distinkta röst drog han till med omdömet: ”Den var jävligt bra!”

Jag tyckte att det lät överraskande folkligt och busenkelt för att komma från en person som jag föreställt mig nästan skulle tala som en bok. Nu lärde jag mig något nytt.

 Annars delar jag till fullo Lars Gustafssons omdöme om filmen, och ännu mer gillar jag boken som filmen baseras på, Håkan Nessers roman ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Det är en härlig barndomsskildring och kriminalroman som utspelas nångång i början på 60-talet.

Flickan som Erik, berättaren i boken, dyrkar och drömmer om heter Eva Kaludis. Hon kallas Kim Novak bara för att hon liknar filmstjärnan Kim Novak. Och Genesaret har ingen biblisk koppling, det är namnet på den ruckliga träkåk vid sjön Möckeln där pojkarna i boken tillbringar sina dagar denna oförglömliga sommar. En sommaridyll som genom en ohygglig händelse förvandlas till en mardröm. Lojaliteter sätts på spel. Vänskapsbanden är starka pojkarna emellan. 

Håkan Nesser berättar ledigt och lätt i denna klassiker. Tidsskildringen är på kornet. Under den oskyldigt blå sommarhimlen rör sig skuggorna. 

 

Lars Gustafsson: ”Det sällsamma djuret från norr”

 Science fiction är en speciell genre. Där möts vetenskap, språk och hisnande fantasi. Jules Verne var den förste som spekulerade om framtiden i skönlitterär form, och han gjorde det ganska häpnadsväckande. Många av de tekniska ting som han skrev om har i tämligen likartad form förverkligats, till exempel undervattensfarkoster. 

 Det var något överraskande när jag såg att den filosofiske berättaren Lars Gustafsson tagit sig an denna genre. Men det gör han med bravur och friskt humör!

Ett enormt rymdskepp kallat Pascal II är på fyrtiotusentalet efter Kristus på väg genom rymdens oändlighet. I denna fiktiva solvindseglare finns åtta rymdlorder (egentligen samma lord) och de fördriver resan genom att berätta intelligenta skrönor för varandra.

Lars Gustafsson är en mycket skicklig berättare med ett klart och personligt språk. Naturvetenskapliga läsfrukter har alldeles tydligt i denna bok ingått en lycklig förening med lekfullhet och fantasi. Dessa rymdsagor griper tag, fascinerar. Bakom det elegant filosofiska huserar en västmanländsk klurig gubbe.

Ni måste läsa om ”de sipariska kristallerna”, De dödliga, från vars inre i en hemlighetsfull rytm blåa och purpurröda ljuslågor tänds om man länge värmer dem i handen. Sex tum in i en av kristallerna färdas en abstrakt och sällsam computerfigur, ett slags prompt, som kallas Yad.

Det här är smart, riktigt smarta saker. Och underhållande!   
  

Harry Martinson: Vägen till Klockrike

Detta är en av mina absoluta favoritböcker alla kategorier. En underbar bok! Under mina litteraturstudier i Uppsala snappade jag entusiastiskt upp docent Ulf Wittrocks B-uppsatsförslag, att belysa Martinsons luffarroman genom Björn Fougners etnografiska studie ”Luffarriksdan och luffarkungen”.

Nu blev det inte bara analys med noter och litteraturförteckning. Det blev en fest för sinnena och en sann språklig njutning. Mitt liv berikades!

Ingen kan som Harry Martinson skriva så bildstarkt och sinnligt. Han är den genuine Diktaren som får den svenska sommaren att återuppstå gång på gång, han ger doft i blomma, och hans rika tusenfaldiga blomsterbukett består av både nässlor och rosor. En strimma lyckoljus faller ofta in över boksidorna när man läser Vägen till Klockrike.

Året är 1898. Den f.d. cigarrmakaren Bolle, vars älskade Dolly emigrerat till Amerika, ger sig arbetslös ut på luffen. Det gamla cigarrmakarhantverket har bytts ut mot modern fabrikation, vilket Bolle inte kan acceptera, han vill inte tillbaka till ”de fördömda bullerskramlorna”.

På sina vandringar i riket möter han många människor. Han blir både vänligt och föraktfullt bemött. Träffar både sådana som Martinson kallar ”Folket i Mildgårdarna”, snälla och tillitsfulla mänskor som tar allting som det är, och sådana som ”Hedersknölen”, en otrevlig sort som ”tröskade ur en mänskokärleken i flera dagar”. Där finns parasiterande luffare av olika slag, som till exempel Jostedalsbräen och Groff, Skötsamme grisen, där finns sexuellt utsvultna ödegårdskvinnor och där finns Vägdamm fatalisten och Sandemar (en filosofisk jorden runt-vandrare). Där finns också ”De romantiska”, som jag själv känner mig befryndad med.

Bolle luffar inte primärt för att han har blivit arbetslös, han luffar av vanmakt, han nöter sina skor för frihet och drömmar. Martinson skriver att ”en av de vackraste orsakerna”, till luffandet, ”var skogarna, skogen”. Men i grund och botten är luffandet oförklarligt.

Vägen till Klockrike är egentligen en idéroman där de olika människorna representerar olika aspekter av Martinsons egen spännande tankevärld. Det är en bok att bära med sig i livet, en bok för alla frihetstörstare och existentiella sökare. Ett sammansatt evangelium om frihet och tvång. Om sommaren och livet! Och jag tror också att till exempel den arbetslöse kan hitta mycken tröst och visdom ut denna tidlösa klassiker. Vi behöver alla drömma om Klockrike, denna drömsocken i vårt inre.

 

Magnus Utvik: Anna, min älskade

Ett grymt skeende vecklar ut sig som en mardröm mitt i sommaren i Midsommarkransen, Stockholm. Anna får veta att hon har cancer. Livmoderhalscancer. Dödligheten är en på tre.

Boken, som är starkt självbiografisk, är skriven utifrån sambon Marcus perspektiv. Det är genom Marcus som får vi tal del av Annas kamp mot sjukdomen. Hans egen ångest för att Anna ska dö, och deras gemensamma rädsla för att de inte ska få barn tillsammans, beskrivs med ett sakligt, rent och chosefritt språk. Just därför blir det bra.

Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt.

Den f.d. Värnamobon (som jag nästan varje gång vid mina Stockholmsbesök slumpmässigt brukar träffa på nånstans i miljonvimlet) har skrivit en stark och angelägen kärleksroman.  

 


 

Denna webbplats uppdateras med Consolo - www.consolo.se
While so much of reading about watches is replica watches sale seeing high resolution "watch porn" (as I call it), Watchville doesn't mean to totally replace a desktop or replica watches sale larger screen experience, but rather, to offer watch lovers on the go (like Kevin) an opportunity to not miss out rolex replica sale on content. One of the more deceptively simple features of Watchville is the clock and rolex replica sale calender function. This part of the app is arguably as useful as the news feed. Kevin designed a clock that replica watches sale averages times from a series of servers around the world with data originating from atomic clocks (to ensure as perfect timing as possible), as well as a full calendar replica watches sale system with a moon phase indicator designed to make it easy for people with calendar complications to set their watches. New for the Android version of Watchville (likely to be later rolled out to iPhone iOS as well) are replica watches updated calendar and timing functions such as the day of the year of the year, time nearest to the next new moon or full moon, and a 1/100th of a second countdown timer with chime.